Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
18
OSCAR WILDE

— Jag är rädd jag måste gå, Basil, mumlade han, och innan jag går, vill jag gärna ha svar på den fråga jag gjorde för en stund sedan.

— Vilken fråga? sade målaren och stirrade på marken.

— Det vet du mycket väl.

— Nej, Harry.

— Då vill jag upprepa den. Jag vill att du skall förklara för mig, varför du inte vill utställa Dorian Grays porträtt. Jag vill veta den verkliga orsaken.

— Jag har sagt dig den.

— Nej. Du sade, emedan det var för mycket av dig själv i porträttet. Men det är ju barnsligt.

— Harry, sade Basil Hallward och såg honom rätt i ögonen, alla porträtt som är målade med känsla, är porträtt av konstnären och inte av modellen. Den avbildade är endast anledningen, tillfället. Det är inte han som avslöjas av konstnären. Det är konstnären som avbildar sig själv på duken. Orsaken varför jag inte vill ställa ut detta porträtt är, att jag fruktar att det i sig avslöjar min egen själs hemlighet.

Lord Henry skrattade.

— Och vari består den? frågade han.

— Det skall jag berätta för dig, sade Hallward, men över hans ansikte for ett förläget uttryck.

— Jag är full av förväntan, yttrade hans vän och såg på honom.

— Å, egentligen är det mycket litet att berätta, sade målaren. Och jag är rädd att du knappt kan förstå det. Kanske du knappast tror det.

Lord Henry böjde sig leende ned och tog en tusensköna som han betraktade.

— Jag tror säkert jag skall förstå det, sade han och stirrade intensivt på blomman, och vad det beträffar