Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
17
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

jag reser bort från stan berättar jag inte för någon vart jag far. Om jag berättade det vore mitt nöje förstört. Kanske är det dumt men jag tycker min tillvaro på så sätt blir intressantare. Jag är rädd att du anser mig vara mycket barnslig.

— Visst inte, svarade lord Henry, visst inte, käre Basil. Du tycks ha glömt att jag är gift, och äktenskapets enda behag är att bägge parterna måste föra ett liv fullt av förställning. Jag vet aldrig var min hustru är, och hon vet aldrig vad jag gör. När vi råkas — vi gör det tillfälligtvis, när vi äter middag ute tillsammans eller går till hertigens — så berättar vi de otroligaste historier för varandra med den allvarligaste uppsyn. Min hustru är mycket skicklig i det — ja, till och med skickligare än jag. Hon tar aldrig fel på ett datum, vilket jag alltid gör; men när hon ertappar mig, ställer hon inte till något spektakel för det. Jag önskar ibland att hon gjorde det, Men hon skrattar bara åt mig.

— Jag avskyr ditt sätt att tala om ditt äktenskap, Harry, sade Basil Hallward och gick mot dörren som förde ut i trädgården. Jag tror att du är en mycket god äkta man, men att du blygs över dina dygder. Du är en märkvärdig mänska. Du säger aldrig något moraliskt och gör aldrig någon orätt. Din cynism är helt enkelt en pose.

— Naturlighet är också en pose och den mest irriterande jag vet! ropade lord Henry skrattande, varpå de två unga männen tillsammans gick ut i trädgården och satte sig på en lång bambusoffa som stod i skuggan av ett högt lagerträd. Solskenet smekte det blanka lövet. Vita tusenskönor blommade i gräset.

Efter en stund såg lord Henry på sin klocka.


2 — Dorian Grays porträtt