långt med dig? Jag skall inte ange dig. Det är inte min sak. Och dessutom blir du nog fast ändå. Ingen begår en förbrytelse utan att på samma gång göra en dumhet. Men jag vill inte ha med det att göra.
— Du måste. Vänta, Alan! Dröj ett ögonblick! Hör på mig. Hör på mig, Alan. Allt vad jag begär av dig är att du gör ett vetenskapligt experiment. Du går på bårhus och sjukhus, och allt det du ser där lämnar dig oberörd. Om du fann denne man i en avskyvärd dissektionssal eller i ett stinkande laboratorium, fann honom ligga på ett bord med blyskiva och avloppsränna för det röda blodet, så skulle du betrakta honom som ett utmärkt försöksobjekt. Inte ett hår skulle resa sig på ditt huvud. Det skulle inte falla dig in att du gjorde något galet. Det är tvärtom mer sannolikt att du skulle tro dig gagna mänskligheten, understödja vetenskapen, öka ditt vetande eller något dylikt. Vad jag begär av dig har du redan gjort så ofta. Att förinta en kropp måste till och med vara mycket mindre hemskt än det du är van att göra. Och glöm inte: liket är det enda beviset mot mig. Blir det upptäckt, är jag förlorad. Och det blir upptäckt, om du inte hjälper mig.
— Jag vill inte hjälpa dig. Du glömmer det. Alltihop är mig alldeles likgiltigt. Det angår mig inte.
— Alan, jag ber dig. Tänk dig min belägenhet. Innan du kom svimmade jag nästan av skräck. Du kan själv en dag få veta vad skräck vill säga. Nej! Tänk inte på det! Se endast vetenskapligt på saken. Du frågar inte varifrån de lik kommer som du experimenterar med. Fråga inte heller nu. Jag har redan sagt dig för mycket. Men jag ber dig göra detta. Vi var en gång vänner, Alan.
— Tala inte om den tiden, Dorian. Den är död.
— Vad som är dött är ofta svårt att bli av med.
