Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/214

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
212
OSCAR WILDE

och ännu mer fasansfullt i detta ögonblick än den tysta gestalt som han visste låg lutad över bordet, denna gestalt, vars groteskt vanskapliga skugga på den tillsölade mattan visade honom, att den inte hade rört sig, utan fortfarande satt där han hade lämnat den.

Han drog djupt efter andan, öppnade dörren ännu en smula samt gick med halvslutna ögon.och bortvänt ansikte hastigt in, fast besluten att inte se på den döde en enda gång. Sedan böjde han sig ned, tog upp det guldinvävda purpurklädet och kastade det över porträttet.

Därefter blev han. stående, rädd att vända sig om. Ögonen var som fastnaglade vid täckets konstrika mönster.

Han hörde Campbell släpa in den tunga lådan, järnet och de andra sakerna som han behövde för sitt hemska arbete. Han undrade om Campbell och Basil Hallward någon gång hade träffats och vad de då hade tänkt om varandra.

— Lämna mig nu, sade Campbell med hård röst bakom honom.

Dorian vände sig om och gick hastigt ut. Han märkte endast att den döde hade blivit lutad tillbaka i stolen och att Campbell stirrade in i ett gult, glänsande ansikte. När han gick utför trappan, hörde han nyckeln vridas om i låset. Alan stängde sig inne.

Klockan var mycket över sju, när Campbell kom tillbaka i in i biblioteket. Han var blek men alldeles lugn.

— Jag har gjort vad du begärde, mumlade han. Och nu farväl. Låt oss aldrig mer återse varandra.

— Du har räddat mig från undergång, Alan. Jag skall inte glömma det, sade Dorian enkelt.

När Campbell hade gått gick Dorian upp i övre vå-