en vacker dag, Francis, och Richmond är ett vackert ställe, annars skulle jag inte besvära er med det.
— Gör ingenting, mr Gray. När skall jag vara tillbaka?
Dorian såg på Campbell.
— Hur lång tid tar ditt experiment, Alan? frågade han med lugn, likgiltig röst. En tredjes närvaro i rummet tycktes göra honom utomordentligt modig.
Campbell rynkade pånnan och bet sig i läppen.
— Omkring fem timmar, svarade han.
— Då är det tillräckligt, om ni är tillbaka klockan halv åtta, Francis. Eller vänta. Lägg fram mina kläder. Ni kan få vara ledig i afton. Jag äter inte middag hemma och behöver er alltså inte.
— Tack så mycket, mr Gray, sade mannen och gick.
— Alan, nu har vi inte ett ögonblick att förlora. Så tung lådan är! Jag skall bära den åt dig. Du kan ta det andra. Han talade hastigt och befallande. Campbell kände sig underkuvad. De gick ut tillsammans.
När de hade kommit upp, tog Dorian fram nyckeln och vred om den i låset. Därpå hejdade han sig och fick ett plågat uttryck i ögonen. Han ryste.
— Alan, jag tror inte jag kan gå in, stammade han.
— Det gör detsamma. Jag behöver dig inte, sade Campbell kallt.
Dorian öppnade dörren till hälften. Därvid såg han porträttet grina i solskenet. På golvet framför tavlan låg det sönderrivna förhänget. Han erinrade sig att han natten förut, för första gången i sitt liv, hade glömt att täcka över den ödesdigra målningen. Han stod just i begrepp att rusa in då han förskräckt for tillbaka.
Vad var det för en vämjelig röd fläck som våt och glänsande avtecknade sig på porträttets ena hand, precis som om duken hade svettats blod? Så fasansfullt —
