rade majonnäs, vad är det med dig? Du är alldeles ur gängorna.
— Jag tror han är förälskad, ropade lady Narborough, och han är rädd att tala om det för mig, därför att jag kunde bli svartsjuk. Han har rätt. Jag blir svartsjuk.
— Kära lady Narborough, mumlade Dorian leende; jag har inte varit kär på en hel vecka — nej inte sedan madame de Ferrol lämnade London.
— Hur kan ni karlar bli kära i den kvinnan! ropade den gamla damen. Det förstår jag inte.
— Det är helt enkelt för att hon minns er när ni var en liten flicka, lady Narborough, sade lord Henry. Hon är en länk mellan oss och era korta kjolar.
— Hon minns inte alls mina korta kjolar, lord Henry. Men jag kommer mycket väl ihåg henne från Wien för trettio år sedan och hur dekolleterad hon var då.
— Hon är fortfarande dekolleterad, svarade lord Henry och tog en oliv med sina långa, smala fingrar. När hon är elegant klädd ser hon ut som en édition de luxe av en dålig fransk roman. Hon är verkligen underbar och full av överraskningar. Hennes begåvning för familjeidyller är riktigt ovanlig. När hennes tredje man dog, blev hennes hår alldeles blont av sorg.
— Hur kan du säga så, Harry, ropade Dorian.
— En högst romantisk förklaring! skrattade värdinnan. Men lord Henry, hennes tredje man? Påstår ni att Ferrol är den fjärde?
— Ja visst, lady Narborough.
— Jag tror inte ett ord av vad ni säger.
— Fråga då mr Gray. Han hör till hennes intimaste vänner.
— Är det sant, mr Gray?
— Hon försäkrade mig det, lady Narborough, sade
