Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
20
OSCAR WILDE

lämna rummet. Det var inte samvetet som kom mig att göra så. Det var ett slags feghet. Jag vill inte förneka att jag försökte fly.

— Samvete och feghet är verkligen detsamma, Basil. Samvete är firmanamnet. Det är allt.

— Det tror jag inte, Harry, och jag tror knappt att du själv gör det. Emellertid, vad det nu var — det kunde ha varit stolthet, ty jag är mycket stolt — så ansträngde jag mig för att nå dörren. Där stötte jag naturligtvis ihop med lady Brandon. Ni skall väl inte springa er väg nu, mr Hallward? skrek hon. Du vet ju en sådan besynnerligt skrikig röst hon har.

— Ack ja, hon är en påfågel i allt utom skönhet, sade lord Henry och plockade sönder tusenskönan med sina långa, nervösa fingrar.

— Jag kunde inte bli kvitt henne. Hon presenterade mig för furstliga personer och folk med stjärnor och ordnar och äldre damer med kolossala diadem och krokiga näsor. Jag hade träffat lady Brandon endast en gång förut; men hon hade föresatt sig att göra mig till sällskapets huvudperson, Jag tror en av mina tavlor hade väckt mycket uppseende vid den tiden — åtminstone hade man skrivit så i skvallertidningarna som är måttstocken på odödlighet i det nittonde århundradet. Plötsligt befann jag mig mitt emot den unge mannen vars personlighet hade gjort mig så underligt upprörd. Vi stod helt nära varandra, ja, nästan rörde vid varandra. Våra ögon möttes igen. Det var obetänksamt av mig men jag bad lady Brandon presentera mig. Kanske det inte var så tanklöst. Det var hel enkelt oundvikligt. Vi skulle även utan presentation ha tilltalat varandra. Det är jag säker på. Även Dorian sade mig det senare. Också han kände att det var vårt öde att vi skulle mötas.