Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
21
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

— Och hur beskrev lady Brandon den underbare unge mannen? frågade lord Henry. Jag vet att hon alltid ger en hastig biografi över alla sina gäster. Jag kommer ihåg hur hon drog fram mig till en ohyfsad och rödbrusig herre, täckt av ordnar och band, och väste de mest häpnadsväckande historier i örat på mig med en teaterviskning som måste ha hörts tydligt av varenda en i rummet. Jag flydde helt enkelt. Jag vill själv lära känna folk. Men lady Brandon behandlar sina gäster som en auktionsutropare sina varor. Antingen förklarar hon alldeles bort dem eller berättar hon allt om dem med undantag för det man vill veta.

— Stackars lady Brandon! Du går hårt åt henne, Harry! sade Hallward likgiltigt.

— Kära du, hon försökte grunda en salong och så blev det bara en restaurang. Hur skulle jag kunna beundra henne? Men vad sade hon om mr Gray?

— Å, ungefär så här: En präktig pojke — hans kära mor och jag var oskiljaktiga — har alldeles glömt vad han gör — jag är rädd han gör ingenting — spelar piano — eller är det möjligen fiol, käre mr Gray? — Vi måste skratta och blev vänner med ens.

— Skratt är ingen dålig början på en vänskap, och det är det ojämförligt bästa sättet att sluta den på, sade den unge lorden och tog en ny tusensköna.

Hallward skakade på huvudet. Du förstår inte vad vänskap är, Harry, mumlade han, och inte heller vad fiendskap är. Du tycker bra om alla, det vill säga alla är dig likgiltiga.

— Så gräsligt orättvis du är! utropade lord Henry, i det han sköt hatten på nacken och såg upp mot de lätta skyarna som flöt omkring som blanka vita silkesstrimmor på den turkosblå sommarhimlen. Ja, gräsligt orättvis. Jag gör stor skillnad på folk. Jag väljer mina