— Käre Dorian, som om jag skulle bry mig om det! Låt oss gå upp till damerna! Nej, tack, ingen sherry, mr Chapman. Något har hänt dig, Dorian. Vad är det? Du är dig inte lik i afton.
— Bry dig inte om mig, Harry. Jag är irriterad och ur humör. I morgon eller övermorgon skall jag hälsa på hos dig. Framför min ursäkt till lady Narborough. Jag går inte med upp. Jag går hem. Jag måste hem.
— All right, Dorian. Jag hoppas få se dig i morgon på te. Hertiginnan kommer.
— Jag skall försöka komma, Harry, sade Dorian och gick.
När han for hem, kände han att den skräck han trodde sig ha kvävt, kom igen. Lord Henrys tillfälliga fråga hade för ett ögonblick bragt honom ur fattningen, och han behövde all sin självbehärskning. Farliga saker måste tillintetgöras. Han ryckte till. Han kände vedervilja mot att ens beröra dem.
Men det måste bli gjort. Han visste det, och när han hade stängt dörren till biblioteket, öppnade han det hemliga skåp, dit han hade kastat in Basil Hallwards ulster och resväska. En stor eld flammade i spiseln. Dorian kastade in ännu en träkubb. Lukten av det svedda tyget och det brinnande lädret var fruktansvärd. Det dröjde tre kvarts timme innan allt var uppbränt. Till slut kände sig Dorian sjuk och matt. Han tände på några algerpastiller i en rökpanna av koppar och tvättade händer och panna i kall myskättika.
Plötsligt for han tillsammans. Hans ögon började lysa på ett underligt sätt och han bet sig nervöst i underläppen. Mellan de båda fönstren stod ett stort florentinskt skåp av ebenholts, inlagt med elfenben och blå lapis. Han betraktade det som var det något på samma gång tjusande och skrämmande, som om det inne-
