höll något som han längtade efter men på samma gång nästan avskydde. Han andades häftigare. Ett vanvettigt begär kom över honom. Han tände en cigarrett och kastade bort den. Han sänkte ögonlocken, tills de långa ögonfransarna nästan berörde kinderna. Men han såg fortfarande på skåpet. Slutligen rusade han upp från soffan, gick bort till skåpet och låste upp det. Han tryckte på en hemlig fjäder, och en trekantig låda gled långsamt upp. Hans fingrar grep instinktivt ned i den och fattade om ett föremål. Det var en liten kinesisk dosa, konstnärligt lackerad i guld och svart, med ett mönster av våglinjer, prydd med silkessnören, behängda med kristallkulor och försedda med tofsar av flätade metalltrådar. Han öppnade den. Den innehöll en grön, vaxlikt glänsande pasta med underligt genomträngande och tung doft.
Han tvekade några ögonblick med ett egendomligt, stelnat leende kring munnen. Därpå skälvde han fastän luften i rummet var odrägligt varm. Han rätade på sig och såg på klockan, Den felade tjugu minuter i tolv. Han ställde tillbaka dosan, låste skåpet och gick in i sängkammaren.
När midnattstimmen slog, smög sig Dorian Gray, enkelt klädd och med en tjock halsduk dragen upp över nedre ansiktsdelen, ut ur sitt hus. På Bond Street träffade han på en droska med en bra häst. Han ropade an den och gav kusken adressen med låg röst.
Mannen skakade på huvudet. Det är för långt för mig, mumlade han.
— Här har ni en sovereign, sade Dorian. Om ni kör fort, skall ni få en till.
— All right, sir, svarade mannen. Om en timme är vi framme.
När Dorian hade stigit in, vände kusken hästen och körde hastigt ned mot Themsen.
