Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/229

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
227
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

rade och splittrades i vattnet. Ett rött ljus blänkte från en långväga ångare som tog in kol. Gatans slippriga stenläggning liknade en våt regnkappa.

Dorian tog skyndsamt av åt vänster och tittade sig ofta tillbaka för att se om någon följde efter honom. På sju eller åtta minuter nådde han fram till ett litet förfallet hus som var inklämt mellan två övergivna fabriksbyggnader. I ett av de övre fönstren stod en lampa. Dorian stannade och knackade på ett överenskommet sätt.

Efter en stund hörde han steg i gången innanför, och säkerhetskedjan hakades av. Dörren öppnades sakta, och han gick in utan att säga ett ord till den vanskapta figur som drog sig tillbaka i skuggan, när han gick förbi. I slutet av gången hängde en trasig, grön gardin, vilken fladdrade till för luftdraget som hade följt honom in från gatan. Han drog den åt sidan och trädde in i ett långt, lågt rum vilket såg ut som hade det en gång varit en tredje klassens danslokal. Skarpa, oroliga gaslampor som matta och förvridna återspeglades i de flugsmutsfläckade speglarna, satt på väggarna. Flottiga reflektorer av refflat tenn, fastsatta bakom lamporna, återkastade skenet i runda, skälvande ljusfläckar. Golvet var bestrött med gul sågspån, blandad med gatsmuts samt här och där fläckat med mörka ringar efter spillda dryckesvaror. Några malajer satt nedhukade kring en liten kolugn och spelade med benmarker. De visade sina vita tänder när de talade. I ett hörn låg en sjöman framstupa över ett bord med huvudet vilande på armarna, och vid den grällt målade disken som gick utmed ena långväggen, stod två utmärglade kvinnor och gjorde narr av en gammal man som med ett uttryck av vämjelse borstade sina rockärmar.