ter dem från en öppen port och ett par män sprang efter vagnen några hundra meter. Kusken slog efter dem med piskan.
Man säger att lidelsen jagar våra tankar i cirkel. Och visst är att Dorian Grays sönderbitna läppar upprepade orden om sinnena och själen. Slutligen tyckte han sig i dem ha funnit ett slående uttryck för sin sinnesstämning. Samtidigt tilltvingade de sig ett intellektuellt gillande som rättfärdigade passioner, som även utan ett sådant rättfärdigande skulle ha behärskat honom. Från cell till cell i hans hjärna krälade denna enda tanke, och det vilda begäret att leva, det fruktansvärdaste av alla mänskliga begär, upphetsade varje nerv och fiber i hans kropp. Det fula som han en gång hade hatat, emedan det gjorde ting så verkliga, blev honom nu kärt av samma orsak. Det fula var det enda verkliga. Det råa oväsendet, de vederstyggliga hålorna, det tygellösa livets brutala våld, avskummets och tjuvarnas gemenhet, allt detta var, just genom det intensiva levande intryck det gör, verkligare och sannare än alla konstens behagfulla former och sångens drömmande skuggor. Det var vad han behövde för glömska. I tre dagar skulle han känna sig fri.
Plötsligt höll kusken med ett ryck vid ingången till en mörk gränd. Över de låga hustaken och skorstenarna höjde sig fartygens svarta master. Vita dimflikar hängde som spöklika segel på rårna.
— Det är väl någonstans här omkring, eller hur, sir? frågade kusken hest från kuskbocken.
Dorian for upp och såg sig om.
— Det är bra, svarade han, steg hastigt ut ur vagnen och gav kusken den utlovade dusören. Därpå ilade han ned mot kajen. Här och där glimmade en lanterna i aktern på något stort handelsfartyg. Återskenet dall-
