Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/231

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
229
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

— Jag går på det andra stället, sade han efter en stund.

— På varvet?

— Ja.

— Där är visst vildkattan. Här ville de inte ha henne längre.

Dorian ryckte på axlarna.

— Jag mår illa av kvinnor som älskar en. Kvinnor som hatar en är mycket intressantare. Det är dessutom bättre där borta.

— Ungefär detsamma.

— Jag tycker det är bättre. Låt oss dricka något. Jag måste ha något.

— Jag behöver ingenting, mumlade den unge mannen.

— Å, kom nu.

Adrian Singleton reste sig slött och följde Dorian till disken. En mulatt i trasig turban och smutsig ytterrock flinade otäckt till hälsning när han ställde två glas och en konjaksflaska framför dem. Kvinnorna smög sig närmare och började prata. Dorian vände ryggen åt dem och sade lågt något till Adrian Singleton.

Ett leende skevt som en malajkniv gled över ansiktet på den ena kvinnan.

— Vi är mycket stora av oss i afton, hånskrattade hon.

— För Guds skull, tala inte till mig, skrek Dorian och stampade med foten i golvet. Vad vill du ha? Pengar? Där har du. Tala aldrig mer till mig.

Två röda gnistor tändes för ett ögonblick i kvinnans svullna ögon. Därefter slocknade de och ögonen blev åter matta och glasaktiga. Hon knyckte på huvudet och strök med giriga fingrar åt sig mynten från disken. Den andra betraktade henne avundsjukt.