— Det tjänar ingenting till, suckade Adrian Singleton. Jag vill inte återvända. Vad skulle det vara bra för? Här är jag fullkomligt lycklig.
— Du skriver ju till mig om du behöver något, inte sant? frågade Dorian efter en stund.
— Kanske.
— Godnatt då.
— Godnatt, svarade den unge mannen och gick uppför trappan under det att han torkade sina sönderspruckna läppar med en näsduk.
Dorian gick mot dörren med ett pinat uttryck i sitt ansikte. När han drog gardinen åt sidan hörde han ett hemskt skratt från kvinnan som hade fått pengar av honom.
— Där går det satans byket! hickade hon hest.
— Fördömda kvinna, svarade han, kalla mig inte så.
Hon knäppte med fingrarna.
— Sagoprinsen ville du ju alltid förr kallas, eller hur? skrek hon efter honom.
Vid dessa ord rusade den sömnige sjömannen upp och såg sig vilt omkring. Ljudet av den igenslagna dörren nådde hans öra. Han störtade ut som förföljde han någon.
Dorian Gray skyndade fram genom regnet längs kajen. Mötet med Adrian Singleton hade gjort honom underligt upprörd, och han frågade sig om denne ynglings undergång verkligen kunde räknas honom till last, som Basil Hallward så oförskämt hade påstått. Han bet sig i läppen, och hans blick blev för ett ögonblick sorgsen. Men vad angick det egentligen honom? Livet var för kort för att man skulle åta sig ansvaret även för andras villfarelser. Varje mänska levde sitt eget liv och betalade därför sitt eget pris. Skada bara att man så ofta måste betala flera gånger om för ett
