— Ni har förstört Sibyl Vanes liv, svarade mannen. Sibyl Vane var min syster. Hon tog livet av sig. Jag vet det. Men ni var skuld till hennes död. Därför har jag svurit att döda er. I åratal har jag sökt efter er. Jag hade ingen ledtråd, inget spår. De två som hade kunnat beskriva er, är döda. Jag visste inte mer om er än det smeknamn hon gav er. I natt hörde jag det tillfälligtvis. Gör upp er räkning med världen, för i natt skall ni dö.
Dorian Gray skälvde av rädsla.
— Jag har aldrig känt henne, stammade han. Jag har aldrig hört talas om henne. Ni är galen.
— Ni borde hellre bekänna era synder, för så sant jag heter James Vane, skall ni dö.
Det uppstod en hemsk paus. Dorian visste inte vad han skulle säga eller göra.
— På knä! röt mannen, Ni får en minut på er för att bedja — inte mer. Jag far i natt till Indien, och jag vill vara klar med det här jobbet först. En minut. Det är allt.
Dorian lät armarna sjunka. Han var slagen av skräck och visste inte vad han skulle ta sig till. Plötsligt flög en förhoppning genom hans hjärna.
— Vänta! ropade han. Hur länge är det sedan er syster dog? Säg det fort!
— Arton år, sade mannen. Varför frågar ni det? Vad betyder åren?
— Arton år, skrattade Dorian triumferande. Arton år! För fram mig till lyktan och se på mitt ansikte!
James Vane tvekade ett ögonblick. Han förstod inte meningen. Därpå grep han Dorian Gray och släpade ut honom från valvgången.
Det matta, fladdrande lyktskenet var nog för att övertyga James Vane om det hemska misstaget. Ty
