Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/235

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
233
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

ansiktet på den man han hade velat dräpa hade all ungdomens friskhet och ofläckade renhet. Han tycktes knappast vara mera än tjugu år, om han på det hela taget var äldre än James’ syster hade varit när syskonen för många år sedan skildes från varandra. Det var tydligen inte denne man som hade skövlat hennes liv.

James Vane släppte sitt tag och tumlade tillbaka.

— Min Gud, min Gud! ropade han. Jag var nära att mörda er!

Dorian Gray drog djupt efter andan.

— Ni var nära att begå ett fasansfullt brott, sade han och såg strängt på honom. Låt detta bli en varning så att ni inte tar hämnden i egna händer.

— Förlåt mig, sir, mumlade James Vane. Jag tog fel. Ett tillfälligt ord i den förbannade hålan förde mig på falskt spår.

— Det vore bäst ni gick hem och lade revolvern från er. Eljest kan det gå er illa, sade Dorian, varpå han vände sig om och långsamt gick utför gatan. James Vane stod skräckslagen kvar. Han skälvde från topp till tå. Efter några ögonblick gled en mörk skugga som hade smugit utmed den fuktiga muren fram i ljuset och kröp med lurande steg tätt inpå honom. Han kände en hand på sin arm och såg sig förskräckt om. Det var en av de kvinnor som hade druckit vid krogdisken.

— Varför knäppte du honom inte? väste hon under det hon närmade sitt förvridna ansikte till hans. Jag förstod nog att du kilade efter honom när du rusade ut från Dalys. Din idiot! Du skulle ha knäppt honom. Han har en massa pengar och är en förbannad skurk.

— Han är inte den man jag söker, svarade han, och jag vill inte ha annat folks pengar. Jag vill ha en mänskas liv. Den man jag vill döda, måste vara nära