Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
22
OSCAR WILDE

vänner för deras vackra utseende, mina bekanta för deras goda egenskaper och mina fiender för deras skarpa intelligens. Man kan aldrig vara nog försiktig i valet av sina fiender. Jag har inte en som är dum. De är alla intellektuellt begåvade, och följaktligen förstår de att värdera mig. Är det mycket egenkärt av mig? Jag tror det är en smula egenkärt.

— Ja, det vill jag lova, Harry! Men efter din indelning är jag alltså endast en bekant.

— Käre gamle Basil, du är mycket mer än en bekantskap.

— Och mycket mindre än en vän. Ett slags bror förmodligen?

— Å, bröder! Vad bryr jag mig om bröder! Min äldste bror vill inte förkorta sitt liv, och mina yngre bröder tycks aldrig göra något annat.

— Harry! utropade Hallward och drog ihop ögonbrynen.

— Kära du, det var inte fullt så allvarligt menat. Men jag kan inte hjälpa att jag avskyr mina släktingar. Kanske kommer det sig av att ingen kan uthärda att andra har samma fel som man själv. Jag förstår den engelska demokratins raseri mot de högre klassernas så kallade laster. De breda lagren av folket känner att dryckenskap, dumhet och osedlighet är deras speciella tillhörigheter och att när en av oss gör sig till narr, är han inne på deras mark. Då den stackars Southwark kom inför skilsmässodomstolen var deras indignation alldeles ypperlig. Och dock tror jag inte att ens tio procent av underklassen för ett korrekt liv.

— Jag gillar inte ett enda ord av vad du har sagt, dessutom tror jag, Harry, att du inte själv menar det.

Lord Henry strök sitt bruna spetsiga skägg och slog med en skulpterad ebenholtskäpp på sina blankläders-