till Dorian Gray, och han ropade ögonblickligen:
— Skjut inte, Geoffrey! Låt honom leva.
— Dumheter, Dorian! skrattade hans följeslagare, och när haren hoppade in i busksnåret gav han eld. Två skri hördes, harens dödsskrik som är fruktansvärt, och en mänskas dödsrop som är ännu hemskare.
— Kors i herrans namn, jag har träffat en drevkarl! ropade sir Geoffrey. En sådan åsna till karl att ställa sig framför bössorna! Upphör med skjutningen! skrek han så högt han förmådde. En man är sårad.
Drevföraren kom springande med en käpp i handen.
— Var, sir? Var är han? skrek han. Samtidigt upphörde skjutningen längs hela linjen.
— Här, sade sir Geoffrey argt och skyndade mot busksnåret. Varför i all världen håller ni inte tillbaka era karlar? Ni har förstört hela jakten för mig i dag.
Dorian såg hur männen trängde in bland buskarna medan de böjde de smidigt vajande grenarna åt sidan. Efter ett ögonblick visade de sig igen släpande en mänskokropp med sig ut i solljuset. Dorian vände sig med fasa bort. Det tycktes honom som om olyckan följde vart han gick. Han hörde sir Geoffrey fråga om mannen verkligen var död, och han uppfattade drevförarens jakande svar. Skogen blev, tycktes det honom, plötsligt fylld med ansikten. Röster sorlade sakta, och myriader fötter trampade. En stor fasan med kopparfärgat bröst kom flygande över trädtopparna.
Efter några minuter som i hans sinnesstämning föreföll honom långa som timmar, kände han en hand på sin axel. Han for upp och såg sig om.
— Dorian, sade lord Henry. Det är kanske bäst jag ställer om att jakten slutar för i dag. Det skulle inte se bra ut om vi fortsatte
