Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/248

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
246
OSCAR WILDE

— Jag skulle önska att den slutade för alltid, Harry, svarade Dorian bittert. Det hela är grymt och avskyvärt. Är mannen…

Han kunde icke fullborda meningen.

— Tyvärr, svarade lord Henry. Han fick hela laddningen i bröstet. Han måtte ha dött ögonblickligen. Kom, låt oss gå hem.

De gick bredvid varandra ungefär femtio meter utan att säga ett ord. Därpå såg Dorian på lord Henry och sade med en tung suck:

— Det är ett dåligt tecken, Harry, ett mycket dåligt tecken.

— Vilket? frågade lord Henry. Ack, den här olyckan, menar du? Den kan inte ändras. Det var hans eget fel. Varför ställde han sig framför bössorna? Dessutom angår det inte oss. Det är naturligtvis obehagligt för Geoffrey. Det duger inte att skjuta på drevkarlarna. Då säger folk att man är en dålig skytt. Och det är inte Geoffrey. Han skjuter mycket bra. Men det tjänar ingenting till att tala om det.

Dorian skakade på huvudet.

— Det är ett dåligt omen, Harry. Jag känner det som skulle något olyckligt hända någon av oss. Kanske mig, tillade han och strök sig över pannan med en smärtsam åtbörd.

Den äldre mannen skrattade.

— Dorian, det enda olyckliga i världen är ledsamheter. Det är den synd, för vilken ingen förlåtelse ges. Men vi kommer antagligen inte att lida av den, såvida inte jaktkamraterna börjar röra i historien vid bordet. Jag skall låta dem förstå att det är ett förbjudet ämne. Och vad omen angår så finns det inga omen. Ödet sänder oss inga härolder. Därtill är det för vist eller för grymt. Och vad skulle väl kunna hända dig, Dorian?