Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/250

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
248
OSCAR WILDE

mindre om dig. Ni passar således utmärkt för varandra.

— Du pratar som en skandal, Harry, och skandaler har aldrig någon grund.

— Grunden för varje skandal är en omoralisk visshet, sade lord Henry och tände en cigarrett.

— Du skulle uppoffra vem som helst för ett epigram, Harry.

— Världen infinner sig självmant vid altaret.

— Jag skulle önska jag kunde älska! ropade Dorian Gray med ett gripande uttryck i rösten. Men det ser ut som hade jag förlorat lidelsen och glömt begäret. Jag är för mycket upptagen av mig själv. Min egen person har blivit en börda för mig. Jag vill fly, resa bort och glömma. Det var dumt av mig att alls komma hit. Jag tror jag telegraferar till Harvey att göra lustjakten klar. På en båt är man säker.

— Säker för vad, Dorian? Det är något som oroar dig. Varför inte säga mig vad det är? Du vet jag skulle hjälpa dig.

— Jag kan ej säga dig det, Harry, svarade Dorian sorgset. Och jag tror själv att det endast är en inbillning av mig. Denna olyckliga händelse har upprört mig. Jag har en hemsk aning att något liknande skall hända mig.

— Dumheter!

— Jag hoppas det men jag kan inte hjälpa att jag känner det så. — Ah, här har vi hertiginnan. Ni liknar Diana i skräddarsydd dräkt. Som ni ser har vi kommit tillbaka, hertiginna.

— Jag har hört allt, mr Gray, svarade hon. Den stackars Geoffrey är alldeles utom sig. Och ni som bad honom att inte skjuta haren! Så märkvärdigt!

— Ja, det var märkvärdigt. Jag vet inte själv varför