jag bad om det. Det var förmodligen en nyck. Han såg så häpen ut, det lilla kräket. Men det gör mig ont att man har berättat det för er. Det är ett kusligt samtalsämne.
— Det är ett tråkigt samtalsämne, inföll lord Henry. Det har inget psykologiskt värde. Om Geoffrey hade gjort det med avsikt, skulle han ha varit intressant. Jag skulle vilja känna någon som har begått ett riktigt mord.
— Så förskräcklig du är, Harry! ropade hertiginnan. Inte sant, mr Gray? Harry, mr Gray är sjuk igen. Han är nära att svimma!
Dorian gjorde en kraftansträngning, återvann fattningen och log. Det är ingenting, hertiginna, mumlade han, mina nerver är i oordning. Det är allt. Jag är rädd att jag har gått för mycket denna morgon. Jag hörde inte vad Harry sade. Var det så illa? Berätta det för mig vid något tillfälle. Jag tror jag måste gå och lägga mig. Ni ursäktar mig ju, inte sant?
De hade nått den breda trappan som förde från växthuset upp till terrassen. När dörren slöt sig bakom Dorian, vände sig lord Henry mot hertiginnan och betraktade henne med sina drömmande ögon.
— Älskar du honom mycket? frågade han.
Hon svarade inte genast utan blickade ut över landskapet.
— Jag önskar jag visste det, sade hon slutligen.
Lord Henry skakade på huvudet.
— Visshet skulle vara ödesdiger. Det är det ovissa som tjusar en. Ett töcken kan göra tingen underbara.
— Man kan förlora vägen.
— Min kära Gladys, alla vägar för till samma punkt.
— Och den heter?
— Besvikelse.
