en smula erfarenhet av båda. Jag tycker det är fruktansvärt att man alltid träffar på dem tillsammans. Ty jag har fått ett nytt ideal, Harry. Jag skall förändra mig. Jag tror att jag redan är förändrad.
— Du har ännu inte sagt mig vari din goda gärning består. Eller har du redan begått flera? frågade lord Henry. Han tornade upp en liten karmosinröd pyramid av smultron på sin tallrik och lät vitt socker snöa ned över dem genom en musselformad strösked.
— Jag skall berätta det för dig, Harry. Det är för övrigt en historia som jag inte kunde tala om för någon annan. Jag har skonat någon. Det låter inbilskt, men du vet vad jag menar. Hon var underbart vacker och märkvärdigt lik Sibyl Vane. Jag tror det var detta som först drog mig till henne. Du kommer väl ihåg Sibyl Vane? Vad det är länge sedan! Gott, Hetty tillhörde naturligtvis inte vår klass. Hon var en enkel lantflicka. Men jag älskade henne verkligen. Jag är säker på att jag älskade henne. Under hela den härliga maj som vi har haft, for jag två, tre gånger i veckan dit för att träffa henne. I går mötte hon mig i en liten fruktträdgård. Äppleblommorna snöade ned på hennes hår, och hon log. Vi skulle ha rest bort tillsammans tidigt i morse. Men plötsligt beslöt jag att lämna henne lika blomlikt ren som jag hade funnit henne.
— Jag kan tänka mig att det nya i denna känsla måtte ha berett dig en verklig njutning, Dorian, avbröt lord Henry. Men jag skall tala om slutet på din idyll. Du har gett flickan ett gott råd och krossat hennes hjärta. Det var början till din förbättring.
— Du är fruktansvärd, Harry. Du får inte säga sådana rysliga saker. Hettys hjärta är inte krossat. Naturligtvis grät hon och så vidare. Men hon är inte van-
