mord, skulle kunna göra om samma sak? Det kan du inte inbilla mig.
— Å, allt kan bli en njutning om man gör det ofta nog, ropade lord Henry skrattande. Det är en av livets viktigaste hemligheter. Men jag tror att mord alltid är ett missgrepp. Man borde aldrig göra något som man inte kan prata om vid kaffet. Men låt oss tala om något annat än stackars Basil. Jag önskar jag kunde tro att han fick ett så romantiskt slut som du antyder. Men jag kan det inte. Jag antar att han föll av omnibussen i Seinen och att konduktören teg med skandalen. Ja, så tänker jag mig hans slut. Jag tycker mig se honom ligga på rygg i det smutsgröna vattnet under det att tunga pråmar glider över honom och långt sjögräs snärjer in sig i hans hår. Vet du, jag tror inte han skulle ha kunnat åstadkomma något mer av betydelse. På de sista tio åren gick det raskt tillbaka med hans konst.
Dorian suckade. Lord Henry gick tvärs över golvet och smekte huvudet på en sällsynt javapapegoja, en stor gråfjädrad fågel med rosenrött bröst och stjärt i samma färg. Den satt och gungade på en bambupinne. När hans smala fingrar berörde fågeln, slöt den sina svarta, glasklara ögon och började vagga fram och tillbaka.
— Ja, fortsatte han och tog sin näsduk ur fickan, hans konst gick alldeles under. Det var, tyckte jag, som om den hade förlorat något. Den hade förlorat ett ideal. När han och du slutade att vara goda vänner, slutade han att vara en stor konstnär. Vad skilde er åt? Antagligen tråkade han ut dig. Om så är, har han aldrig förlåtit dig det. Det är alltid så med tråkiga mänskor. Apropå, vad blev det av det underbara porträttet han målade av dig? Jag tror aldrig jag fick se det igen
