Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/261

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
259
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

sedan det blev färdigt. Å, nu kommer jag ihåg. För många år sedan berättade du, att du hade skickat det till Selby och att det hade gått förlorat eller blivit stulet på vägen. Det var synd! Det var ett mästerverk. Jag minns att jag ville köpa det. Jag önskar jag hade gjort det. Det var från Basils bästa period. Senare visade hans arbeten denna besynnerliga blandning av dålig teknik och goda intentioner som alltid berättigar en man att kalla sig representant för engelsk konst. Annonserade du aldrig efter det? Det skulle du ha gjort.

— Jag vet inte, sade Dorian. Antagligen gjorde jag det. Men jag tyckte aldrig om porträttet. Jag är ledsen att jag satt för det. Jag avskyr minnet av det. Varför talar du om det? Det påminner mig alltid om den där svårbegripliga versen — jag tror ur Hamlet — hur är den nu igen?

»Lik bilden av en sorg,
ett ansikte utan hjärta.»

Ja, just sådant var porträttet.

Lord Henry skrattade.

— Om man lever livet konstnärligt så är huvudet ens hjärta, svarade han och sjönk ned i en länstol.

Dorian Gray skakade på huvudet och slog an några mjuka ackord på pianot.

Lik bilden av en sorg, ett ansikte utan hjärta, upprepade han.

Den äldre mannen lutade sig tillbaka och betraktade honom med halvslutna ögon.

— Apropå, Dorian, sade han efter en stund, vad gagnar det mänskan om hon vinner hela världen och — hur var det nu igen — tar skada till sin själ?