— Jag är inte densamme, Harry.
— Jo, du är densamme. Vad jag önskar jag visste hur resten av ditt liv kommer att bli. Förstör det inte genom försakelser. Nu är du en fullkomlig typ. Gör dig inte ofullkomlig. Nu är du utan vank och lyte. Du skall inte skaka på huvudet. Du vet det själv. Och du bör inte föra dig själv bakom ljuset. Livet regeras inte av vår vilja eller våra föresatser. Livet är en fråga om nerver, fibrer och långsamt uppbyggda celler, där tanken döljer sig och lidelserna drömmer. Man kan känna sig säker och tro sig motståndskraftig. Men en tillfällig färgton i ett rum eller på en morgonsky, en viss parfym som man en gång har älskat och som väcker livliga minnen, en rad ur en bortglömd dikt, ett par takter av en melodi som man inte längre spelar — tro mig, Dorian, det är av sådana ting som livet beror. Browning har skrivit om det någonstans. Men våra egna sinnen skapar dem för oss. Det finns ögonblick då jag plötsligt känner doften av vita syrener, och då genomlever jag på nytt den sällsammaste månaden i mitt liv. Jag önskar jag kunde byta med dig, Dorian. Världen har varit god mot oss båda, men dig har den alltid dyrkat. Den kommer alltid att dyrka dig. Du är den typ som tiden söker och som den är rädd att ha funnit. Vad jag är glad att du aldrig har uträttat något, aldrig format en staty, aldrig målat en tavla, aldrig skapat något utom dig själv. Livet har varit din konst. Dina dagar har varit dina dikter.
Dorian reste sig från pianot och for med handen genom håret.
— Ja, livet har varit utsökt, Harry, mumlade han, men jag vill inte leva om det på nytt. Och du skall inte säga sådana överspända saker till mig. Du vet inte
