gul. Du är verkligen underbar, Dorian. Du har aldrig sett så bra ut som i afton. Du påminner mig om den dagen vi första gången träffades. Du var något rundkindad och mycket blyg då men alldeles ensam i ditt slag. Du har naturligtvis förändrat dig men inte till utseendet. Jag skulle önska att du berättade för mig din hemlighet. För att återfå min ungdom skulle jag vilja göra allt, utom att gymnastisera, stiga tidigt upp eller bli respektabel. Ungdom! Det finns ingenting som kan jämföras med den. Det är absurt att tala om ungdomens okunnighet. Jag sätter värde bara på sådana omdömen som kommer från mänskor som är mycket yngre än jag själv. De står över mig, tycker jag. Livet har uppenbarat för dem sina sista hemligheter. Och de gamla! Dem säger jag alltid emot. Det är min princip. Frågar du dem om deras tanke rörande något som har hänt i går, så kommer de högtidligen dragande med åsikter som var i svang 1820, när mänskorna bar höga, styva halsdukar, trodde på allt och visste absolut ingenting. Vad det är härligt det du spelar! Jag undrar om Chopin skrev det på Mallorca, när vågorna snyftade och stönade kring hans villa och saltskummet piskade rutorna? Det är underbart romantiskt. Så välsignat, att det ännu finns en konst som inte kan efterapas! Sluta inte. Jag behöver musik i afton. Du är för mig den evigt unge Apollo, och jag är Marsyas som lyssnar till dig. Jag har sorger, Dorian, som inte ens du känner till. Ålderdomens tragedi är inte att man är gammal utan att man är ung. Å, Dorian, vad du är lycklig! Vilket härligt liv du har haft! Du har druckit djupt av allting. Du har krossat druvorna mot gommen. Ingenting blev fördolt för dig. Och allt har för dig inte varit mer än musik. Det har inte fördärvat dig. Du är alltjämt densamme.
