Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/269

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
267
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

Selby kyrkogård. Alan Campbell hade en natt skjutit sig i sitt laboratorium men han hade inte förrått den hemlighet som hade tvingats på honom. Det uppseende som Basil Hallwards försvinnande hade framkallat, skulle snart lägga sig. Det hade redan börjat avta. Han var fullkomligt säker. Det var inte heller Basil Hallwards död som så mycket tyngde på hans sinne. Det var hans egen själs levande död som tryckte honom. Basil hade målat det porträtt som hade förstört hans liv. Det kunde han inte förlåta honom. Det var porträttet som var skuld till allt. Basil hade sagt honom olidliga saker, och han hade med tålamod fördragit allt. Mordet hade han förövat i ett ögonblicks vansinne. Och Alan Campbell? Hans självmord var ju hans eget verk. Han hade själv så velat. Det angick honom inte.

Ett nytt liv! Det var vad han behövde. Det var vad han längtade efter. Han hade säkert redan börjat det. Han hade åtminstone skonat en oskyldig varelse. Han skulle aldrig mer fresta oskulden. Han ville bli god.

När han tänkte på Hetty Merton, började han undra om porträttet i det stängda rummet hade förändrat sig. Det var säkert inte längre så fruktansvärt som förr. Om hans liv blev rent, skulle han kanske kunna utplåna alla spår av onda lidelser från dess ansikte. Kanske alla dessa spår redan var borta. Han skulle se efter.

Han tog lampan från bordet och smög sig uppför trappan. När han låste upp dörren, gled ett ljust leende över hans onaturligt ungdomliga ansikte och dröjde ett ögonblick kring hans läppar. Ja, han önskade bli god, och det hemska föremål som han hade dolt, skulle icke längre utöva skräck på honom. Han hade en känsla som vore han redan befriad från bördan.

Han gick lugnt in och låste som vanligt dörren efter