Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/270

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
268
OSCAR WILDE

sig. Därpå drog han det röda täcket från porträttet. Ett skri av smärta och harm bröt sig fram från honom. Han såg ingen annan förändring än ett lömskt uttryck i ögonen och ett hycklande drag kring munnen. Porträttet var fortfarande avskyvärt — om möjligt ännu vidrigare än förr — och den scharlakansröda fläcken på handen syntes tydligare och liknade mer än någonsin blod. Då skälvde han. Var det endast av fåfänga han hade begått sin enda goda gärning? Eller av begäret efter en ny sensation, som lord Henry med sitt hånfulla leende låtit förstå? Eller av den lust att spela teater som stundom förmår oss att handla ädlare än som överensstämmer med vår verkliga natur? Eller kanske av allt detta tillsammans? Och varför var den röda fläcken större än förut? Som en hemsk smitta hade den brett ut sig över de rynkiga fingrarna. Det var blod på fötterna, liksom hade det droppat ner — blod också på den hand som inte hade hållit kniven. Bekänna? Var det meningen att han skulle bekänna? Ange sig själv och låta döda sig? Han skrattade. Tanken var orimlig. Det kände han. Och om han bekände — vem skulle väl tro honom? Ingenstans fanns ett spår av den mördade mannen. Alla hans tillhörigheter var förintade. Själv hade han ju bränt upp vad som hade förvarats i skåpet där nere. Världen skulle säga att han var vansinnig. Man skulle spärra in honom om han höll fast vid sin historia… Men det var hans plikt att bekänna, att öppet visa sin skam och att offentligen göra bot. Det gavs en Gud, som fordrade att mänskorna skulle bekänna sina synder såväl inför världen som inför himlen. Ingenting, vad han än tog sig för kunde rena honom, innan han hade bekänt sina synder. Sina synder? Han ryckte på axlarna. Basil Hallwards död bekymrade honom föga. Han tänkte på Hetty Merton. Den själens