Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
25
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

hos honom. Han är aldrig så mycket närvarande i mitt arbete som då detta inte är ett porträtt av honom. Som jag redan sagt, han har suggererat mig till en ny stil. Jag finner honom i vissa linjers böjning och i vissa färgers finhet och behag. Det är allt.

— Men varför vill du då inte ställa ut porträttet av honom? frågade lord Henry.

— Emedan jag, utan att vilja det, har på duken uttryckt all denna konstnärliga tillbedjan. Naturligtvis har jag aldrig talat med honom om det. Han vet ingenting därom. Han skall aldrig få veta det. Men världen skulle kunna gissa sig därtill, och jag vill ej blotta min själ för andra mänskors enfaldiga, nyfikna ögon. Jag vill inte lägga mitt hjärta under deras mikroskop. Det är för mycket av mig själv i porträttet, Harry — för mycket av mig själv.

— Poeter är inte så samvetsömma som du. De vet hur användbar lidelsen är. I våra dagar upplever ett brustet hjärta många upplagor.

— Jag hatar dem därför! ropade Hallward. En konstnär skall skapa sköna ting men inte lägga något av sitt eget liv i dem. Vi lever i en tid då mänskorna behandlar konsten som vore den avsedd att vara ett slags autobiografi. Vi har förlorat det abstrakta skönhetssinnet. En dag skall jag visa världen vad det är. Och därför skall världen aldrig få se mitt porträtt av Dorian Gray.

— Jag tror du gör orätt, Basil, men jag vill inte disputera med dig. Men säg mig, håller Dorian Gray mycket av dig?

Målaren funderade några ögonblick. — Han tycker bra om mig, svarade han efter en stund. Jag vet att han tycker bra om mig. Naturligtvis smickrar jag honom omåttligt. Jag finner ett egendomligt nöje i att