Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
26
OSCAR WILDE

säga honom saker som jag vet att jag efteråt ångrar. I regel är han mycket älskvärd mot mig, och vi sitter i ateljén och talar om tusen saker. Men ibland är han mycket tanklös och tycks till och med finna nöje i att plåga mig. Då känner jag det, Harry, som gav jag bort hela min själ till någon som behandlar den likt en blomma som man sätter i knapphålet, ett slags dekoration för hans fåfänga, en prydnad för en sommardag.

— Sommardagar är långa, Basil, mumlade lord Henry, kanske blir du fortare trött på honom än han på dig. Det är sorgligt när man tänker på det, men utan tvivel är genialitet varaktigare än skönhet. Detta förklarar det faktum att vi plågar oss med att överkultivera oss. I den vilda kampen för tillvaron behöver vi något som är varaktigt, och därför belastar vi våra hjärnor med struntsaker och fakta i det fåfänga hoppet att kunna hävda vår plats. Den grundligt bildade mänskan — det är det moderna idealet. En sådan mänskas inre är hemskt. Det är likt en marknadsbasar där allt är dåligt och överskattat. Men jag tror att du först tröttnar på honom. En dag när du ser på din vän kommer du att finna att han inte är något att teckna, eller också att du inte gillar hans färger eller något annat liknande. I ditt hjärta skall du göra honom bittra förebråelser för dåligt uppförande mot dig. Och nästa gång ni träffas känner du dig kall och likgiltig för honom. Det är sorgligt ty det kommer att förändra dig. Vad du har berättat för mig är en hel roman, en konstens roman kunde man kalla den. Men det sorgliga med alla romaner är, att de gör mänskorna så oromantiska.

— Säg inte det, Harry! Så länge jag lever skall Dorian Grays personlighet behärska mig. Du kan inte känna som jag. Du är för ombytlig.