duett. När faster Agatha sätter sig till pianot, väsnas hon för två.
— Det är inte smickrande för henne och knappast en komplimang för mig, svarade Dorian skrattande,
Lord Henry betraktade honom. Ja, han var underbart vacker med sina finskurna, scharlakansröda läppar, sina frimodiga, blåa ögon och sitt lockiga, gyllene hår. I hans anletsdrag låg något omedelbart förtroendeväckande. Där fanns all ungdomens öppenhet och all ungdomens lidelsefulla renhet. Man kände hur fri han bevarat sig från all världens ondska. Inte underligt att Hallward dyrkade honom.
— Ni är mycket för vacker för att offra er åt välgörenhet, mr Gray — mycket för vacker. Och lord Henry satte sig på divanen och öppnade sitt cigarrettetui.
Under tiden sysslade målaren med att ordna sina färger och penslar. Han såg nedslagen ut, och när han hörde lord Henrys sista anmärkning såg han på honom, tvekade ett ögonblick och sade därpå: — Harry, jag vill göra tavlan färdig i dag! Skulle du ta illa upp om jag bad dig gå?
Lord Henry såg leende på Dorian Gray.
— Skall jag gå, mr Gray? frågade han.
— Nej, var snäll och stanna, lord Henry! Jag ser att Basil åter har ett anfall av dåligt humör, och då finner jag honom olidlig. Dessutom måste ni förklara för mig varför jag inte duger till att utöva välgörenhet.
— Jag tror inte jag bör säga er det, mr Gray. Det är ett så sorgligt ämne, att man måste tala allvarligt om det. Men nu går jag naturligtvis inte när ni ber mig stanna. Dig gör det väl detsamma, Basil, eller hur? Du har så ofta sagt mig hur gärna du ser, att din modell har någon att prata med.
