Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
29
DORIAN GRAYS PORTRÄTT


II

Då de kom in fick de se Dorian Gray. Han satt vid pianot med ryggen emot dem och bläddrade i ett häfte med Schumanns sånger. — De här måste du låna mig, Basil, ropade han. Jag måste lära mig dem. De är alldeles förtjusande.

— Det kommer an på hur du sitter i dag, Dorian.

— Å, jag är led på att sitta och vill inte ha ett porträtt i kroppsstorlek av mig, svarade ynglingen egensinnigt och svängde sig övermodigt om på stolen. Då han fick syn på lord Henry färgade en lätt rodnad för ett ögonblick hans kinder, och han reste sig upp. Ursäkta, Basil, men jag visste inte att du hade främmande.

— Detta är lord Henry Wotton, en gammal vän från Oxford. Jag berättade just för honom vilken god modell du är för mig, och nu fördärvar du det hela.

— Ni har inte fördärvat mitt nöje att få sammanträffa med er, mr Gray, sade lord Henry och gick emot honom med framsträckt hand. Min faster har ofta talat om er. Ni är en av hennes gunstlingar och, är jag rädd — ett av hennes offer.

— För ögonblicket står jag på lady Agathas svarta lista, svarade Dorian med en komisk botgörarmin. Jag lovade följa henne till en klubb i Whitechapel förra torsdagen och glömde helt enkelt bort det hela. Vi skulle ha spelat en duett tillsammans. Nu vet jag inte vad hon kommer att säga.

— Å, det skall ni inte vara orolig för. Hon är så förtjust i er, och jag tror inte att det gjorde någonting att ni var frånvarande. Publiken trodde nog det var en