— Det finns över huvud taget inget gott inflytande, mr Gray. I vetenskaplig mening är allt inflytande dåligt.
— Varför?
— Emedan det att påverka någon är att ge honom en annan själ. Han tänker inte längre sina egna tankar. Han brinner inte mer av sin egen lidelse. Hans dygder är inte längre hans egna. Till och med hans synder, om det nu finns sådana, är lånade. Han blir ett eko av en annans musik, en skådespelare i en roll som är skriven för honom. Livets mål är självutveckling. Att uttrycka vår egen natur — därtill är vi ämnade här på jorden. Numera är man rädd för sig själv. Man har glömt den högsta plikten, plikten mot sig själv. Naturligtvis är man välgörande. Man mättar de hungriga och ger tiggarna kläder. Men den egna själen dukar utblottad under. Rasens mod är utdött. Eller kanske vi aldrig har varit modiga? Fruktan för samhället som är grundvalen för moralen, fruktan för Gud som är religionens hemlighet — det är de två makter som behärskar oss. Och ändå…
— Vänd huvudet litet mer åt höger, Dorian, sade målaren, fördjupad i sitt arbete och endast medveten om att det var ett uttryck i ynglingens ansikte som han aldrig hade sett förut.
— Och ändå, fortsatte lord Henry med sin dämpade, musikaliska röst och sina eleganta handrörelser som redan under skoltiden i Eton var så karakteristiska för honom, och ändå tror jag, att om en enda mänska skulle leva sitt liv fullt och helt, ge efter för alla känslor, uttrycka alla tankar, förverkliga alla drömmar — då tror jag att världen skulle glömma alla medeltida sjukdomar och i ett sunt ögonblick vända åter till det hellenska idealet. Kanske till något finare och rikare
