Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
33
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

än det. Men den tappraste bland oss är rädd för sig själv. Det personliga lemlästandet från barbariets dagar lever fortfarande i en självförnekelse som förbittrar vårt liv. Vi blir straffade för våra försummelser. Varje drift, som vi försöker undertrycka, lägger sig över vår själ och förgiftar den. Kroppen syndar en gång och håller till godo med sin synd, för handling är ett slags rening. Ingenting blir kvar mer än minnet av en njutning eller lyxen av ett samvetskval. Enda sättet att bli fri från en frestelse är att ge efter för den. Motstå den, och er själ blir sjuk av trånad efter det ni själv har förbjudit den, av begär efter det som era hänsynslösa lagar har gjort hänsynslöst och olagligt. Man säger att de största världshändelserna har utspelats i hjärnan. Det är i hjärnan och endast i hjärnan som världens största synder har utspelats. Även ni, mr Gray, med all er rosenröda ungdom och er rosenvita barndom har haft lidelser som fyllt er med skräck, tankar som skrämt er, drömmar om dagen, om natten, drömmar som med sitt blotta minne färgar era kinder röda av skam…

— Sluta, stammade Dorian Gray, sluta! Ni förvirrar mig. Jag vet inte vad jag skall säga. Det finns ett svar men jag kan inte finna det. Vänta, låt mig tänka. Eller hellre, låt mig försöka att inte tänka.

Under de följande tio minuterna stod Dorian orörlig, med halvöppna läppar och egendomligt lysande ögon. Han hade en dunkel aning om att ett fullständigt nytt inflytande verkade inom honom. De få ord Basils vän hade yttrat — utan tvivel alldeles tillfälliga, om än med avsikt paradoxala — hade hos honom snuddat vid en dold sträng som aldrig förr hade dallrat men som han nu kände vibrera i takt med sin bultande puls.

Så kunde musik verka på honom. Musik hade ofta

3 — Dorian Grays porträtt