— Naturligtvis tycker han om det, sade lord Henry. Vem skulle inte tycka om det? Det är något av det största i den moderna konsten. Jag skall ge allt vad du begär för det. Jag måste äga det.
— Det är inte mitt, Harry.
— Vems då?
— Naturligtvis Dorians, sade målaren.
— Han har verkligen tur.
— Så sorgligt! mumlade Dorian Gray, med ögonen ännu vilande på sin egen bild. Så sorgligt! Jag skall bli gammal, ful och frånstötande. Men detta porträtt skall evigt förbli ungt. Det kommer aldrig att bli äldre än det är denna junidag. — Om det ändå vore omvänt! Om det ändå vore jag som alltid skulle vara ung och porträttet som skulle åldras, för det skulle jag vilja ge allt vad jag äger! Ja, det finns ingenting i världen jag inte skulle vilja ge för det. Jag skulle gärna offra min själ för det.
— Det skulle du nog inte tycka om, Basil, ropade lord Henry skrattande. Det skulle repa för skarpa fåror i ditt arbete.
— Jag skulle på det allvarligaste opponera mig, Harry, sade Hallward.
Dorian Gray vände sig om och såg på honom. — Ja, det tror jag, Basil. Du skattar din konst högre än dina vänner. Jag är inte mera för dig än en grön bronsfigur. Och inte ens det, tror jag.
Målaren såg förfärad på honom. Det var så olikt Dorian Gray att tala så. Vad hade hänt? Han såg ju riktigt ond ut. Hans ansikte och kinder blossade.
— Ja, fortsatte han, jag är mindre för dig än din elfenbenshermes eller din silverfaun. Dem kommer du alltid att hålla av. Men hur länge kommer du att tycka om mig? Tills jag har fått min första rynka. Nu vet jag
