att när man förlorar sitt vackra utseende förlorar man allt. Din tavla har lärt mig det. Lord Henry Wotton har absolut rätt. Ungdom är det enda som är värt att äga. När jag märker att jag blir gammal, skall jag begå självmord.
Hallward blev blek och fattade hans hand.
— Dorian, Dorian, ropade han, tala inte så! Jag har aldrig förr haft en sådan vän som du och får aldrig någon. Du är väl inte svartsjuk på döda ting? Du, som är vackrare än något av dem!
— Jag är svartsjuk på allt, som får behålla sin skönhet. Jag är svartsjuk på det porträtt som du har målat av mig. Varför skall det behålla vad jag måste förlora? Vart flyende ögonblick tar något från mig och ger något åt det. Å, om det vore tvärtom! Om porträttet kunde förändra sig och jag alltid bli den jag är! Varför har du målat det? En dag skall det håna mig, håna mig fruktansvärt. Heta tårar steg upp i ögonen på honom. Han gjorde sig fri från Basils hand, kastade sig på divanen och begravde huvudet i kuddarna som om han bad.
— Det är ditt verk, Harry, sade målaren, full av bitterhet.
Lord Henry ryckte på axlarna. — Det är den verklige Dorian Gray. Det är allt.
— Det är det inte!
— Om inte, vad har jag med det att göra?
— Du skulle ha gått när jag bad dig, mumlade Basil Hallward.
— Jag stannade på din begäran, sade lord Henry.
— Harry, jag kan inte samtidigt gräla med mina två bästa vänner, men ni båda kommer mig att hata det bästa arbete jag någonsin har gjort. Därför skall jag förstöra det. Vad är det mer än duk och färg? Det skall inte fördärva tillvaron för oss alla tre.
