Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
48
OSCAR WILDE

han var en skräck för de flesta av sina släktingar som han i sin tur skällde ut. Endast England hade kunnat frambringa honom, och han påstod alltid att landet gick för fan i våld. Hans principer var av det gammaldags slaget. Men det fanns inte mycket att invända mot hans fördomar.

— När lord Henry trädde in i rummet fann han sin morbror i grön jaktrock. Han rökte en manillacigarr och knorrade över Times.

— Nå, Harry, sade den gamle gentlemannen, vad för dig hit så tidigt? Jag trodde att ni sprättar aldrig steg upp före klockan två och inte var visibla före fem.

— Jag bedyrar, rena släktkärleken, morbror Georg, jag önskade…

— Pengar förmodligen, avbröt lord Fermor och gjorde en grimas. Gott, sitt ner och berätta allt. Numera inbillar sig alla unga att pengar är allt.

— Ja, sade lord Henry och fingrade på sitt rockuppslag, och när de blir gamla vet de det. Men jag behöver inga pengar. Endast mänskor som betalar sina räkningar behöver pengar, morbror Georg. Jag betalar aldrig mina. Krediten är de yngre sönernas kapital, och man kan leva storartat på den. Dessutom handlar jag alltid hos Dartmoors leverantörer, och de plågar mig aldrig med räkningar. Vad jag vill ha är upplysningar, naturligtvis onödiga upplysningar.

— Gott, jag kan säga dig allt, som står i engelska statskalendern fastän det står en hel del nonsens där nu för tiden. När jag var i diplomatiska kåren var det bättre. Nu hör jag att folk kommer i statskalendern på grund av examina. Vad kan man inte då vänta sig? Examina är idel humbug från början till slut. Om någon är en gentleman vet han alldeles tillräckligt, och är han det inte är allt vad han vet till skada för honom.