Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/55

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
53
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

lig violin. Han besvarade varje beröring och skälvning från stråken… Det var någonting fruktansvärt eggande att kunna öva inflytande. Ingenting kunde jämföras med det. Att förflytta sin egen själ i ett härligt omhölje och låta den dröja där ett ögonblick, att höra sina egna idéer, sina egna åsikter genljuda, ledsagade av all ungdomens och lidelsens musik, att till en annan överföra sitt eget temperament som vore det ett hemlighetsfullt fluidum eller en sällsam arom — det låg en verklig glädje däri, kanske den högsta i en tid, så sinnligt världslig i sina nöjen, så plump och simpel i sin strävan… Det var också en märklig typ, denne yngling, som en lustig slump hade fört i hans väg i Basil Hallwards ateljé. Eller han skulle åtminstone kunna göras till en märklig typ. Behaglig var han och hade gossålderns vita renhet och skönhet sådan som de gamla grekerna visat oss i marmor. Han kunde bli en titan eller en marionett. Så sorgligt att en sådan skönhet var dömd till undergång!… Och Basil? Psykologiskt sett så var han intressant! En ny stil i konsten, en ny syn på livet, skapad genom blotta närvaron av någon som var omedveten om det hela. Den dunkla skogens tysta ande som vandrar osedd över öppna fält hade plötsligt uppenbarat sig för honom, likt en dryad och utan fruktan, emedan det i hans själ som sökte sig själv hade vaknat den underbara vision, för vilken ensam underbara ting avslöjar sig. Tingens själva kontur och form blev så att säga förfinade och erhöll ett slags symboliskt värde, som om de var prov på någon annan och mera fullkomlig skönhet vars skugga de förverkligade. Hade inte Platon — denne tankens konstnär — först analyserat detta? Hade icke Buonarotti snidat det i en sonettföljds brokiga marmor? Men i vår tid var det underbart… Ja, han skulle försöka att vara