— Hos faster Agatha. Jag har bjudit mig och mr Gray dit. Han är hennes sista protegé.
— Hm! var snäll och be din faster att inte plåga mig med sina välgörenhetshistorier. Jag är trött på dem. Den goda damen tror väl att jag inte har annat att göra än att skriva ut checker till hennes dumma påhitt.
— Gott, morbror Georg, jag skall säga henne det. Men det hjälper nog inte. Filantroper har inte sinne för humanitet. Det är karakteristiskt för dem.
Den gamle herrn nickade instämmande och ringde på sin betjänt.
Lord Henry passerade de låga arkaderna i Burlington Street och styrde kosan mot Berkeley Square.
Detta var alltså Dorian Grays släkthistoria. Trots att den hade framställts för honom så osminkad gjorde den honom upprörd, därför att den var som en romantisk, nästan modern äventyrsskildring. En vacker kvinna som vågar allt för sin vanvettiga lidelse. Några få lyckliga veckor i yra, lömskt avkortade genom en skändlig förbrytelse. Månader i stum ångest, och därpå ett barn, fött i smärta. Modern bortryckt av döden, och gossen överlämnad till ensamheten och en gammal kärlekslös tyrann. Ja, det var en intressant bakgrund. Den framhävde fullständigt bilden av ynglingen. Bakom allt utsökt som existerade, låg något tragiskt. Världen måste vrida sig i smärta för att den obetydligaste lilla ört skulle blomstra. Hur charmfull hade inte Dorian varit under middagen aftonen förut där han med förvånade ögon och läpparna halvöppna i rysande välbehag hade suttit mitt emot honom på klubben under det att vaxljusens röda sken hade förhöjt den varma tonen av vaknande undran i hans ansikte. Att tala till honom var som att spela på en här-
