veriets problem, och vi försöker lösa det genom att roa slavarna.
Politikern såg strängt på honom. Och vilken förändring föreslår ni då? frågade han.
Lord Henry skrattade. Jag önskar inte att något i England förändras utom vädret, svarade han. Jag är alldeles belåten med filosofisk kontemplation. Men då det nittonde århundradet har gjort konkurs på grund av alltför stort slöseri med medlidande så föreslår jag att vi vänder oss till vetenskapen för att få jämvikt igen. Fördelen med känslor är att de för oss vilse, och fördelen med vetenskapen är att den är känslolös.
— Men vi har alla ett tungt ansvar, invände mrs Vandeleur stillsamt.
— Ett förfärligt tungt ansvar, upprepade lady Agatha.
Lord Henry såg på mr Erskine.
— Mänskligheten tar sig själv för mycket på allvar. Det är den första världssynden. Om grottinvånarna hade känt till skrattet, hade historien säkert fått ett annat utseende.
— Det var mycket tröstande, kvittrade hertiginnan. Jag har alltid haft ont samvete var gång jag besökt er kära faster. Ty jag intresserar mig rakt inte för hennes fattiga. Hädanefter kan jag se henne i ögonen utan att rodna.
— En rodnad är mycket klädsam, hertiginna, anmärkte lord Henry.
— Bara när man är ung, svarade hon, När en gammal dam som jag rodnar är det alltid ett dåligt tecken. Å, lord Henry, jag önskar ni kunde säga mig hur man skall kunna återfå sin ungdom.
Han tänkte efter ett ögonblick.
— Kan ni erinra er något stort misstag som ni har
