Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
57
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

dra brutalt våld — men brutalt förnuft är olidligt. Det används ojust. Det klipper till under intellektet.

— Jag förstår er inte riktigt, sade sir Thomas och rodnade.

— Jag förstår, lord Henry, mumlade mr Erskine leende.

— Paradoxer kan nog vara bra på sitt sätt, återtog sir Thomas.

— Var det en paradox? frågade mr Erskine. Det tyckte jag inte. Kanske det ändå var det. Nå, paradoxens väg för till sanningen. För att pröva verkligheten måste man låta den dansa på lina. När sanningar blir akrobater kan vi bedöma dem.

— Gud bevare mig, vad ni män kan argumentera, sade lady Agatha. Jag blir aldrig klok på vad ni säger. Du Harry, jag är verkligen ond på dig. Varför söker du övertala vår käre mr Gray att överge de fattiga? Han skulle vara oskattbar för oss. De skulle tycka om hans musik.

— Men jag vill att han skall spela för mig, sade lord Henry skrattande, såg bort på Dorian Gray och fick en glad blick till svar.

— Men de är så olyckliga ute i Whitechapel, envisades lady Agatha.

— Jag har medlidande med allting utom med lidandet, sade lord Henry i det han ryckte på axlarna. Jag kan inte känna medlidande för det. Det är så fult och trist och plågsamt. Det är ju nästan sjukligt, detta moderna medlidande för smärtan. Man skall älska livets färger och skönhet. Ju mindre det talas om tillvarons mörker, dess bättre.

— Och dock är de fattiga ett mycket viktigt problem, anmärkte sir Thomas med allvarlig min.

— Just det ja, svarade den unge lorden. Det är sla-