— Men Jag trodde ni hade lovat Basil Hallward att gå till honom? svarade lord Henry.
— Jag följer hellre med er. Ja, jag vill hellre det. Och ni måste lova att prata med mig hela tiden. Ingen gör det som ni.
— Å, jag har pratat alldeles nog för i dag, sade lord Henry leende. Nu vill jag se på livet. Ni kan göra mig sällskap och se på det tillsammans med mig om det roar er.
IV
En eftermiddag en månad senare satt Dorian Gray i en luxuös länstol i lord Henrys lilla bibliotek. Det var i sitt slag ett förtjusande rum med hög väggpanel av olivfärgad ek, guldtonad fris och tak med rik stuckatur. På den tegelröda filtmattan låg långfransade persiska småmattor kringströdda. På ett litet sirligt bord av atlasträ stod en statyett av Clodion och bredvid den låg ett exemplar av Les Cent Nouvelles, tillägnad Margareta av Valois av Clovis Eve och med bokbandet överstrött av de gyllene tusenskönor, som drottningen hade valt till symbol. Några stora blå kinesiska krukor med brokiga tulpaner stod uppställda på spiselkarmen, och genom de blyinfattade små fönsterrutorna trängde det aprikosfärgade ljuset från en sommardag i London.
Lord Henry var ännu inte hemkommen. Det var en av hans principer att aldrig vara punktlig, och han på-
