Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/65

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
63
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

stod att punktlighet var lika med tidsförlust. Den unge mannen satt där med uttråkad min och bläddrade ointresserat i ett illustrerat exemplar av Manon Lescaut, som han hade funnit på en bokhylla. Det enformiga tickandet från vägguret i Louis-quatorze-stil irriterade honom. Ett par gånger tänkte han gå. Äntligen hördes ljudet av fotsteg därute och dörren öppnades. — Så sent du kommer, Harry! mumlade han.

— Det är tyvärr inte Harry, mr Gray, svarade en skarp stämma.

Han såg sig hastigt om och sprang upp.

— Jag ber om ursäkt! Jag trodde…

— Ni trodde att det var min man. Men det är tyvärr endast hans hustru. Tillåt mig att presentera mig själv. Jag känner er redan mycket bra efter era fotograflier. Jag tror min man redan har sjutton.

— Sjutton, lady Henry?

— Nå, arton då. Och jag såg er nyligen på operan. Hon skrattade nervöst då hon talade, och betraktade honom med sina irrande förgätmigejögon. Hon var en originell varelse. Hennes kläder såg alltid ut som om de hade valts ut i raseri och dragits på under en orkan. Hon var alltid förälskad i en eller annan, och då hennes kärlek aldrig blev besvarad hade hon behållit sina illusioner. Hon bemödade sig om att få ett originellt, pittoreskt utseende men uppnådde endast att hon såg slarvig ut. Hennes namn var Victoria och hon hade en utpräglad mani för att gå i kyrkan.

— Var det inte på Lohengrin vi sågs, lady Henry?

— Jo, det var på min kära Lohengrin. Jag älskar Wagnermusik mer än all annan. Den är så bullersam att man kan prata hela tiden utan att någon kan höra vad man säger. Det är en stor fördel, inte sant, mr