Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/66

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
64
OSCAR WILDE

Gray? Samma stötvisa, nervösa skratt ljöd åter från hennes tunna läppar och hon började leka med en lång papperskniv av sköldpadd.

Dorian skakade leende på huvudet.

— Jag tror inte jag tycker så, lady Henry. Jag talar aldrig medan det spelas — åtminstone inte, om det är god musik. Endast dålig musik bör man ignorera genom konversation.

— Ack, det är en av Harrys åsikter, inte sant, mr Gray? Jag får alltid höra hans mening genom hans vänner. Det är det enda sättet jag får höra dem på. Men ni får inte tro att jag inte älskar god musik. Jag tillber den men jag är rädd för den. Den gör mig så romantisk. Jag har till och med svärmat för pianister — ibland för två på en gång, påstår Harry. Jag vet egentligen inte varför. Kanske emedan de är utlänningar. Och det är de ju alla? Även om de är födda i England blir de utlänningar efter en tid. Det är klokt av dem och artigt mot konsten. Ni har aldrig varit på mina bjudningar, mr Gray, eller hur? Ni bör komma. Jag har visserligen inga orkidéer att visa upp, men jag skyr inga svårigheter för att bjuda på utlänningar. De gör rummen så pittoreska. — Men där har vi Harry! — Harry, jag kom hit för att få fråga dig om något — nu har jag glömt vad det var — och fann mr Gray här. Vi har pratat så trevligt om musik. Vi har samma åsikter. Nej, jag tror de är helt olika. Men han är så älskvärd, och jag är mycket glad att ha gjort hans bekantskap.

— Ypperligt, min älskling, alldeles ypperligt, sade lord Henry och höjde sina bågformiga ögonbryn och såg på dem, road och leende.

— Ursäkta, käre Dorian, att jag kommer så sent, fortsatte han. Jag gick in för att se på ett stycke brokad på Wardour Street och måste köpslå om det i tim-