Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/70

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
68
OSCAR WILDE

största kärlekshistoria. Jag ser, du skrattar. Det är fult av dig.

— Jag skrattar inte, Dorian, åtminstone inte åt dig. Men du borde säga: mitt livs första kärlekshistoria. Du kommer alltid att bli älskad och alltid att vara förälskad. En grande passion är privilegiet för mänskor som ingenting har att göra. Det är enda fördelen med ett lands dagdrivarklass. Var inte rädd. Det väntar dig utsökta saker. Det här är bara början.

— Tycker du jag är så ytlig? ropade Dorian Gray förargad.

— Nej, jag tror du är en djup natur.

— Vad menar du med det?

— Min käre vän, mänskor som endast älskar en gång i sitt liv är de verkligt ytliga. Vad de kallar trohet, kallar jag brist på fantasi eller en vanans letargi. Trohet är för känslolivet detsamma som konsekvensen är för det intellektuella livet — helt enkelt en bankruttförklaring. Trohet! Jag skall en dag analysera det begreppet. Begäret att besitta något finns i det. Det finns så mycket vi skulle kasta bort, om vi inte var rädda att andra skulle ta upp det. Men jag skall inte avbryta dig. Fortsätt med din historia.

— Jo, jag fann mig allså sittande i en avskyvärd enskild loge med en banal ridå mitt för näsan. Bakom min portiär kunde jag överblicka lokalen. Det var en vulgär inrättning, dekorerad som en tredjeklassens bröllopstårta. Parterren och galleriet var väl besatta men de bättre platserna stod tomma. Kvinnor gick omkring med sockerdricka och apelsiner, och överallt knäckte man nötter.

— Det måtte ha varit något liknande den tiden det engelska dramat stod i blom.

— Just det, skulle jag tro, och mycket kusligt. Jag