Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/71

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
69
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

började just fundera över vad i all världen jag skulle där att göra, då jag fick syn på programmet. Vad tror du de spelade, Harry?

— Troligen Den dåraktige gossen eller Stum men oskyldig. Våra fäder älskade sådana där stycken, tror jag. Ju längre jag lever, Dorian, dess starkare känner jag, att vad som var gott nog för våra fäder inte är gott nog för oss. I konst som i politik har våra fäder alltid orätt.

— Å, detta stycke var gott nog för oss, Harry. Det var Romeo och Julia. Men jag erkänner, det förargade mig, att Shakespeare skulle spelas i en sådan eländig håla. På sätt och vis kände jag mig dock intresserad. I alla fall beslöt jag att se första akten. Orkestern var hisklig. Den anfördes av en judeyngling som satt vid ett skröpligt piano. Bara det var tillräckligt för att jaga mig på dörren. Äntligen gick ridån upp och spelet började. Romeo var en äldre herre med figur som ett ölfat, svärtade ögonbryn och en hes, tragisk röst. Mercutio var nästan lika miserabel. Han spelades av en komiker som stod på god fot med galleriet, som han roade genom att i rollen infläta sina egna kvickheter. Båda var lika groteska som sceneriet, och det såg ut som hämtat från en marknad. Men Julia! Harry, tänk dig en flicka på knappt sjutton år, med ett blomlikt ansikte, ett litet grekiskt huvud, omramat av härliga, mörkbruna flätor, ögon som djupblåa brunnar av lidelsefullhet och läppar som rosenblad. Hon är det härligaste jag någonsin sett. Du sade mig en gång att patos lämnade dig kall och att skönhet, endast skönhet, kunde fylla dina ögon med tårar. Jag försäkrar dig, Harry, hennes åsyn gjorde mina ögon dimmiga av tårar. Och hennes röst — jag har aldrig hört en liknande. Till en början mycket låg,