Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/75

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
73
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

— Det skall jag säga dig en annan gång. Nu vill jag veta mer om flickan.

— Sibyl? Å, hon var så älsklig och blyg. Hon är nästan som ett barn. Hennes ögon vidgade sig förundrat då jag berättade vad jag tyckte om hennes spel. Hon föreföll alldeles omedveten om sin förmåga. Jag tror vi bägge var något nervösa. Den gamle juden stod och flinade i dörren till den dammiga foajén och höll lovtal över oss bägge medan vi stod och tittade på varandra som barn. Han kallade mig envist mylord, och jag måste försäkra Sibyl att jag inte var något dylikt. Hon svarade helt enkelt: »Ni ser mera ut som en prins. Jag skall kalla er sagoprinsen».

— Det är då säkert, Dorian, miss Sibyl vet hur man säger artigheter.

— Du förstår henne inte, Harry. Hon såg på mig som på en person i ett teaterstycke. Hon känner inte livet. Hon bor tillsammans med sin mor, en vissnad, trött varelse, som spelade lady Capulet i en före detta morgonrock och ser ut som hade hon sett bättre dagar.

— Jag känner till det utseendet. Det verkar alltid deprimerande på mig, mumlade lord Henry och såg på sina ringar.

— Juden ville berätta hennes historia för mig, men jag sade att den inte intresserade mig.

— Det gjorde du rätt i. Det är alltid något oändligt värdelöst med andra mänskors tragedier.

— Sibyl är det enda jag bryr mig om. Vad angår det mig varifrån hon kommer. Från sitt lilla huvud till sin lilla fot är hon helt och hållet gudomlig. Var afton går jag för att se henne spela, och var afton är hon mer underbar.

— Det är alltså orsaken, varför du aldrig mer äter middag med mig. Jag tänkte just att du måste ha ett