Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/74

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
72
OSCAR WILDE

tidning. Jag sade honom att jag aldrig läste någon. Han såg mycket besviken ut och anförtrodde mig, att all teaterkritik hade sammansvurit sig mot honom och att alla kritiker kunde köpas.

— Jag tror inte att han hade så orätt. Men att döma efter deras utseende är de nog inte så dyra.

— Nå, han tycktes tro att de var för dyra för honom, sade Dorian skrattande. Emellertid släcktes ljuset på teatern och jag måste gå. Gubben ville att jag skulle pröva en usel cigarr, som han varmt rekommenderade men jag betackade mig. Nästa afton var jag naturligtvis där igen. Då han fick syn på mig, bugade han sig djupt och kallade mig en konstens beskyddare. Det var en otrevlig karl, trots sitt svärmeri för Shakespeare. Han berättade för mig en gång med stolt min, att »skalden», som han kallade honom, ensam var skulden till de tre konkurser han hade gjort. Han tycktes räkna det som ett slags ära.

— Det var en ära, min käre Dorian — en stor ära. De flesta mänskor går under genom att placera sina tillgångar i livets prosa. Att ruinera sig genom poesi är en ära. Men när talade du första gången med Sibyl Vane?

— Den tredje aftonen. Hon hade spelat Rosalind. Jag kunde inte låta bli att gå bakom kulisserna. Jag hade kastat några blommor till henne och hon hade sett på mig, åtminstone inbillade jag mig det. Den gamle juden var envis. Han tycktes ha satt sig i sinnet att få mig bakom scenen, så jag samtyckte. Det var märkvärdigt, att jag inte önskade lära känna henne, inte sant?

— Nej, det tycker jag inte.

— Hur så, käre Harry?