gå. Imogen väntar på mig. Glöm inte morgondagen! Adjö!
Då han hade lämnat rummet, slöt lord Henry ögonen och började fundera. Få mänskor hade intresserat honom så mycket som Dorian Gray, och ändå väckte ynglingens vanvettiga tillbedjan av en annan ej den ringaste ledsnad eller svartsjuka hos honom. Tvärtom. Det tillfredsställde honom. Dorian blev ett ännu mer intressant studium för honom. Naturvetenskapens experiment hade alltid fängslat honom mer än dess resultat vilka han fann banala och betydelselösa. Han hade börjat med att vivisekera sig själv, och nu vivisekerade han andra. Det mänskliga livet var det enda som det lönade mödan att studera. I jämförelse med det var allt annat värdelöst. Det var mycket sant att när man betraktade livets smältdegel med dess besynnerliga blandning av sorg och glädje, var det omöjligt att bära glasmask och att hålla på avstånd de svavelångor, som gör hjärnan virrig och fantasin sjuk av förgiftade drömmar. Det fanns gifter så fina, att man själv måste bli sjuk av dem för att komma underfund med deras egenskaper. Det fanns febrar så sällsamma, att man själv måste genomgå dem för att förstå deras natur. Och dock, vilken belöning man fick! Hur underbar blev inte tillvaron! Att iaktta lidelsens hårda logik och intelligensens färgskimrande liv — att märka, var de möttes och skildes, den punkt, där de harmonierade med varann, och den, där de råkade i disharmoni — det låg njutning däri! Vad betydde kostnaderna? För känslor kunde man aldrig betala för mycket.
Han visste med sig — och den tanken tände en glimt av nöje i hans bruna agatögon — att det var genom vissa av hans ord — musikaliska ord, framsagda med
