ett musikaliskt uttryck — som Dorian Grays själ hade vänt sig mot denna vita flicka och böjt sig i vördnad inför henne. I viss mening var ju ynglingen hans eget verk. Han hade fått honom att mogna tidigt. Det var någonting, det. Vanliga mänskor väntade tills livet självt öppnade sina hemligheter för dem. Men för de andra, de utvalda, uppenbarade sig livets mysterier, innan slöjan hade dragits åt sidan. Ibland var detta en verkan av konsten, och förnämligast av det slags litteratur, som omedelbart berörde lidelserna och intelligensen. Men då och då kunde en komplicerad personlighet överta denna konstens roll och skapa ett mästerverk. Ty livet självt har sina sorgfälligt utarbetade mästerverk, såväl som poesin, skulpturen och måleriet.
Ja, ynglingen hade mognat tidigt. Han bärgade skörden redan i vårens tid. Ungdomens kraft och lidelse ägde han men han höll på att få självkänsla. Det var en njutning att iaktta honom. Med sitt vackra ansikte och sin härliga själ var han ett föremål att beundra. Vad betydde det, hur allt skulle sluta? Han var som en av de intagande gestalterna i ett festtåg eller ett skådespel, vilkas glädje förefaller oss främmande och avlägsen men vilkas sorg eggar vårt skönhetssinne och vilkas sår är som röda rosor.
Själ och kropp, kropp och själ — hur mystiska var de inte! I själen fanns något animaliskt och kroppen hade sina själsliga ögonblick. Förståndet kunde förnedra och sinnena förfina. Vem kunde säga var den fysiska impulsen slutade och den psykiska började? Så ytliga psykologernas godtyckliga definitioner var! Och ändå var det så svårt att bedöma de olika skolornas lärosatser. Var själen en skugga, bosatt i syndens hus? Eller var kroppen verkligen i själen, som Gior-
